Idag firar jag med mina elever!

Fredagen den 20 januari går till historien som dagen då vår svenska befolkning passerade 10 miljoners gränsen. En fantastisk händelse ur många perspektiv och en garant för vårt lands framtid.

Varje år inbjuds nya svenskar till stadshuset i Stockholm för att där tillsammans fira och firas att de blivit svenska medborgare, detta sker på själva nationaldagen och alla bjuds då också på det som kanske och är mest synonymt med vårt land, fika. Kaffe/saft och kanelbulle finns uppdukat och avnjuts.

Idag firar jag tillsammans med mina elever och pedagoger på Björkåsskolan att vi numera är 10 miljoner invånare i landet. Det fantastiska är att om det inte varit för många av mina elever så hade vi nämligen inte lyckats uppnå denna siffra så snart, om än någonsin. Det är tack vare invandringen till vårt land som vi lyckas växa. Det är tack vare invandringen som vi kan få nya kulturella präglingar på vårt land. Det är tack vare invandringen och många av de fantastiska människor som kommit som gjort att jag fått ny syn på vad det är att bedriva skola samt vilken kraft vi alla har tillsammans. Invandring är dock inget nytt fenomen i vårt land, vi har alltid varit ett land som det invandrats till, invandringen är själva fundamentet till vår gemensamma sfär. Sorgligt nog har vissa kommit att glömma detta, men jag tror och hoppas att det snart skall komma att ändras genom lärande och förståelse. Tillsammans har vi alltid skapat vårt land, och tillsammans kommer vi alltid fortsätta skapa vårt land.

Vi tar idag självklart en fika tillsammans. Till rasten klockan 10 har vi hundratals kanelbullar redo att avnjutas. Vi firar våra 10 miljoner svenskar. Vi firar våra elever. Vi firar att vi tillsammans skapar vår skola och vårt land. Ett land där olikhet är normen.

img_4103

Advertisements

Rektors sommartal 2016

Detta var det bästa året hittills.

Detta var det bästa året hittills. Efter julavslutningen fick jag en direkt feed back på mitt tal av Eric i årskurs fem: ”Detta var det bästa året hittills” var något jag faktiskt sagt varje gång jag hållit tal på skolavslutningar, och vet ni vad, han har rätt och jag har rätt, så därför vill jag säga: Detta var det bästa året hittills.

Under åren har vi pedagoger tillsammans med eleverna utvecklat vår verksamhet, vi har utvecklat olika forum för dialog och vi har skapat möjligheter för elever att växa och ta ansvar. Vi har också vuxit med dem.

Tack till elevrådet för ett väl genomfört arbete.

Tack till trivselledarna för att ni skapat god rastmiljö.

Tack till fokusgrupperna som utvecklat vårt Kinaprojekt och Vegaprojekt.

Tack till alla elever för era svar på våra enkäter så att skolan kunnat utvecklas.

Tack till elever i förskoleklass, 3e året vi varit med och skapat en SagoboksApp

Tack årskurs 5 för att ni lät oss vinna i brännbollen i år, igen.

Tack alla elever för att ni är de ni är – Olikheten är normen
Det var det bästa året hittills med er lärare, fritidspedagoger, EHT-team, Bambagummor, Städerskor, Vaktmästare, Fastighetskötare och vikarier. Tillsammans har ni skapat en skola med ett öppet klimat, fantastiskt mycket skratt, nära till känslor, mycket hjärta och en alltid hjälpande hand. Ni betyder alla mycket för mig och utan er hade detta aldrig gått, och det kommer att fortsätta gå bra även när jag nu lämnar skeppet. Fantastiska pedagoger är grunden för skola för Hållbar utveckling

Detta var det bästa året hittills. Tack alla elever, vårdnadshavare och pedagoger för de två initiativ som vi benämner #werunforeveryone Tillsammans gick vi alla samman, skapade, kämpade och stod upp för människors lika värde och allas rätt till ett liv i fred och frihet. Vi lever i ett fantastiskt land och våra elevers initiativ som vi alla bidrog till gjorde faktiskt världen lite bättre. Vi har en planet och den delar vi – Globalisering

Detta var det bästa året hittills.
Tack.

  

 

“Världen bortom vår värld idag”

Klockan är 12.30 här och 05.30 hos er, om fyra timmar släpper jag iväg mina fyra 11-åriga elever ut till okända kinesiska familjer i staden Jinan; Kina. Själv kommer jag och mina lärare befinna oss på hotellet funderandes hur det går. I Sverige sitter åtta stycken vårdnadshavare och funderar på vad de egentligen låtit sina barn ge sig in på. Oavsett vad vi nu tänker så är vi alla överens om en sak, det äventyr som dessa fyra elever nu är med om, kommer att förändra världen.Teddybjönar

Vi vet aldrig vilken handling, vilket möte eller vilken lektionsuppgift som kan komma att förändra förutsättningen för den värld vi alla lever i. Kanske kan det låta som storhetsvansinne, men jag vet att lärare och skola kan förändra världen, det enda problemet är att det tar lång tid innan dess att vi får respons på vår handling om vi någonsin får det. Har ni någonsin undrat vad som låg bakom nallebjörnsbombningen av Minsk 2012, jag vet.

Jag befinner mig nu i Jinan, Kina, med mig har jag sex stycken lärare och fyra stycken elever från årskurs 5 från Toltorpsskolan i Mölndal där jag är rektor. Detta är andra året vi besöker Kina och vi är nu i början av vår utbytesvecka och vi befinner oss på en skola med 3000 kinesiska elever för att vara våra ögon och öron i det kinesiska skolsystemet. Hos er är klockan 05.00, dagen har för de flesta ännu ej börjat och när ni läst detta så har jorden hunnit snurra ännu en bit.

I mitt uppdrag som rektor så ingår det att skapa förutsättningar för eleverna att möta livet efter skolan. Många gånger har jag påmint mina pedagoger om att även om vårt uppdrag är stort så är det också att förbereda eleverna på den värld de kommer att möta 2024. Det är nämligen det året våra nu 11åriga femmor kommer att lämna gymnasiet och därmed det svenska skolsystemet för att stå på egna ben och själva redo för att möta världen. Världen bortom vår värld idag.

I skolans värdegrund och uppgifter, kan vi läsa:

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan är en social och kulturell mötesplats, som har både en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som verkar där. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket ska befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala. Internationella kontakter och utbildningsutbyte med andra länder ska främjas.

Vi kan tyvärr inte åka med alla våra elever i årskurs 5 det är faktiskt det enda nackdelen med vår internationaliseringsprocess. Men vi kan faktiskt göra det näst bästa, åka med ett gott gäng som blir ambassadörer för både sina klasskamrater och de övriga eleverna på skolan. Eleverna får precis som oss vuxna blogga och svara på frågor från de där hemma varje dag. De får jämställt med oss spegla sin syn på utbytet, umgås med nya kamrater, bevista undervisning, diskutera skola och representera svenska ungdomar i en främmande värld, på en skola, på en plats dit dit turister aldrig når. Eleverna får tillsammans med oss se Jinan, Kina från insidan.

Lärarna har under utbytet fokus på att utbyta kunskaper i matematik, programmering, bild och idrott. Allt utifrån sina egna ämneskompetenser. Vi tar också tillfället i akt att utbyta kunskap runt fritidsverksamhet, tre av mina pedagoger är grundlärare och undervisar också på fritids. Vi har officiella möten, går på officiella lektioner, dricker officiellt kaffe. Men det är under de inofficiella stunderna det händer. Stunderna när det fria samtalet flödar och vi tillsammans med de kinesiska pedagogerna utbyter kunskaper om hur vi får allt att funka och utvecklas, samt kunskaper om att vi inte alltid får allt att funka. Inte ens den kinesiska skolvärlden är alltid i harmoni, således låt inte PISA-resultaten lurar er, det finns mer bakom de siffrorna än ni någonsin kan ana. 

Att leda internationaliseringsprocesser är att leda värdegrundsarbete. Värdegrundsarbetet utifrån att världen förändras från dag till dag och vi som skolor och pedagoger måste stå redo inför dessa förändringar. Värdegrundsarbete också utifrån det att vi får perspektiv på vår egen tillvaro och situation. Kina är en stark ekonomisk motor, men de är inte en motor utifrån jämlikhet, jämställdhet och möjligheter för alla individer, det är Sverige. Värdegrund också utifrån det att kineserna vill lära av oss hur vi håller bibehåller elevernas lust, kreativitet och vilja att lära., tyvärr det som är minst prioriterat att fokusera på från svensk media samt alla skoltyckare som ständigt ifrågasätter vårt arbete.

Slutligen måste vi också lära oss att förstå kraften av att tillsammans spendera tid utanför det som är det etablerade rummet. Att åka på ett utbyte är att utvecklas och utveckla 24/7. Skolutvecklingen måste beaktas utifrån att också se till att de som inte är med på resan inte lämnas bakom. Vi bloggar för att skapa transparens och medresande. Vår process är inget värd om delaktighet inte kan uppnås, detta gällande både pedagoger och elever.

Varför skickar vi då iväg våra 11åriga elever till okända familjer, ett dygn i den kinesiska mångmiljonstaden Jinan? Jo, för att vi tror på dem och vi tror på den kraft de besitter idag, vilken de också kommer att besitta i framtiden. Vi formar framtidens medborgare och förhoppningsvis framtidens makthavare. Vi tror att genom att låta våra elever få prova att bo i en främlings hem, där de lär bli majestätiskt välkomnande, tror vi att de förhoppningsvis i framtiden kommer forma vårt samhälle till att bli mer välkomnande och tillitsfullt. Våra elever kan förändra världen, det visade om inte en av mina gamla samhällskunskapselever 2012, i en aktion som gav eko från gatunivå i Minsk till högst politiska nivå i EU.

// Martin Dalenius

Detta blogginlägg är idag också publicerat på bloggen skola365.wordpress.com och på jinan2016.wordpress.com

Du hittar mig på twitter: @daleniusm och på daleniusm.wordpress.com

”Our promise to our children”

När du lämnar Cubitt Town junior school möts du av en banderoll som förkunnar och sammanfattar hela skolans verksamhet: By the time you leave Cubitt Town you will have achieved your best of all areas of your learning. Du kommer att ha uppnått toppen av din potential när du lämnar vår skola. Cubitt Town förmedlar detta löfte för att de vet att de är sant, de är stolta utövare av skolverksamhet och tror på sin förmåga till lärande, utveckling och förändring.

20130418-213752

Jag tror ibland att när vi säger elever och vårdnadshavare säger barn att det uppstår ett informations- och förståelsegapp. Våra elever är också som våra barn, för vi vill exakt samma sak som alla föräldrar vill, att barnen skall nå toppen av sin potential kunskapsmässigt, bli goda kritiskt reflekterande samhällsmedborgare samt vara glada och lyckliga. Skolan skiljer sig på detta vis inte ifrån hemmet, vi har samma mål och delar faktiskt även i lagens mening ansvaret.

På Cubitt Town tror föräldrarna på sin skola, de tror faktiskt mer på skolan än på det omgivande samhället, således sätter de större tilltro till skolan än till sig själva. Föräldrarna tror på skolan då barnen kommer hem med glädje och berättar om vad de har lärt sig, samt att de berättar att de har så roligt att de inte vill gå hem för dagen när skol- och fritidsaktiviteterna är slut. På skolan finner nämligen barnen många uppmuntrande lärare, vilka inte sällan får en bekräftande kram som tack för att de alltid finns där. Rektorn är en känd figur i elevkretsarna och kontakten med henne är lika naturlig som med fotbollscoachen som just denna dag är där för att leda en eftermiddagsaktivitet. Jag ser ett kollegium som tror på sig själva och som vill utmana eleverna framåt för allas skull.

Efter sex år som skolledare och därförinnan verksam som lärare i åtta år så är skolan Cubitt Town inte helt olik många av de svenska skolor som jag varit i kontakt med. Skolor med modiga ledare och pedagoger som vill skapa och omskapa, allt för att utveckla sitt uppdrag för att på så sätt möta eleverna av idag. Skolor fulla med glada och vetgiriga elever som uttalat gillar sin skola. Under den resa till London och BETT vi gjorde i Januari 2016 så har jag träffat lärare från skolor i Mölndal men också från Göteborg och jag slutar aldrig att imponeras av den lust, kreativitet och kunskap dagens lärare har. Deras gärning är beundransvärd då de möter elever av idag, brottas med att möta mångas föråldrade bild av skolan från igår, samtidigt som de omskapar för att möta utmaningarna kunskapsmässigt och socialt för framtidens samhälle.

När jag i London sett och reflekterat över skolframtiden med spännande utmaningar som förändrad och förtydligad pedagogik, programmering på väg in i styrdokumenten och spelbolag som utvecklar läromedel, möter jag i mitt dagliga uppdrag, i svenska media och på sociala arenor denna ständiga skepsis över vår svenska skola. Jag frågar mig hur bilderna kan vara så skilda från varann. Varför vågar vårt samhälle inte ha tillit till skola, är det kanske så att vi har glömt hur bra vi har det, kanske tagit vår möjlighet till påverkan på för stort allvar, eller att vi glömt att skola handlar om alla elever och inte bara den enskilde?

Cubitt Town junior school verkar i ett socialt utsatt område med vårdnadshavare som i månaga fall är arbetslösa och med generellt låg utbildningsnivå. Cubitt Town har dock begåvats med förtroendet att själva leda sin pedagogiska utveckling, de har begåvats med att få ta ansvar och forma sin utbildning och de har begåvats med att få arbetsro och därigenom kunna skapa och omskapa sin pedagogiska verklighet.

Många gånger tror jag att det är just arbetsro som den svenska skolan saknar. Arbetsro i klassrummet, arbetsro i kollegiet och arbetsro i samhället. Arbetsro i form att få ta ansvar för det vi är satta att göra, det vi är utbildade för och arbetsro för det som vi vet att vi tillsammans kan uppnå, för detta skiljer sig inte från det som vårdnadshavare och samhälle vill.

My promise to our children is: By the time you leave our Toltorp school you will have achieved your best of all areas of your learning and you will be a responsible part to our joint community.

Jag tvivlar fast jag inte vill.

När morden på Kronans skola i Trollhättan hade hänt fick jag frågan från en av mina pedagoger, om inte vi borde låsa vår skola så att inte någon skulle kunna komma och tränga sig in för att utföra en liknande handling eller liknande hos oss. Mitt svar var ett självklart nej och med motiveringen att skolan är öppen för att det är grundfundamentet i demokrati, något skolan skall stå för till varje pris. När skolor stänger och låser om sig så bildar detta ett hot mot det som vi skall stå för, öppenhet och välkomnande. Om vi inte kan leva som vi lär, så känns slaget förlorat och vi abdikerar för rädsla, ignorans och förtryck.

Sedan dess, har den för mig starka tanken om skolans öppenhet vandrat bland mina tankar. Jag har så länge varit fast övertygad om handlingens kraft och om den symboliska betydelse vi som skola har som demokratiska kulturbärare och försvarare.

I början av veckan såg jag på Västnytt ett inslag om hur flera gymnasieskolor i Göteborgsregionen hade skaffat identifikationssystem och kortlås för sina elever, detta för att förhindra obehöriga från att komma in. En rektor intervjuades, och han uttryckte att detta var den enda vägen han såg för att kunna freda sin skola och sina elever, och därigenom skapa en känsla av trygghet och studiero. Inslaget visade också att fler skolor stod i grepp av att snart skaffa samma system. Min första reflektion vara att vi låser in oss för att skapa trygghet, när det är frihet vi vill ha.

I mitt hjärta led jag nu och då av att jag känner att vi sakta håller på att ge vika för samhällets destruktiva krafter. Att vi som samhälle väljer den enkla vägen ut igenom att låsa in oss, istället för att samla krafter för att motverka och motarbeta det som verkar vara på väg att hända. Jag ställer tyst frågan till mig själv varför vi i vårt samhälle inte helt ställer oss på skolans sida i detta och tillsammans värnar vårt demokratiarv, var öppenhet och vårt välkomnande.

Idag led jag ännu ett känslomässigt nederlag. Jag har under några dagar varit tillförordnad rektor på en kollegas enhet och fick idag ett akutärende. En vårdnadshavare hade kommit till skolan och krävde att vara med under skoldagen. Självklart finns en policy på skolan om att alla besök skall anmälas i god tid så att pedagoger kan förbereda både sig själva och eleverna på besök. Alla elever uppskattar inte besök i klassrummet, på samma sätt som de flesta vuxna inte gör det på sin arbetsplatser. Skolan skall aktivt arbeta för alla elevers trygghet och studiero så det finns mycket att ta hänsyn till. Vårdnadshavaren i detta fall vägrade lyssna på pedagogerna, samt vägrade komma ut och diskutera med mig. Tillslut blev det rast och jag kunde ta min chans att komma till ett samtal utan att störa ordningen för eleverna. Vårdnadshavaren berättade för mig att hen ansåg att det var dennes rätt att vara på skolan och vara med på lektionerna. Jag förklarade att så inte är fallet, men förstod att här var hen inte beredd att lyssna. Jag lyckades hålla lugn i situationen och vi kom överens om att hen skulle lämna efter lektionsslut. Jag kunde självklart gått mer konfrontativt tillväga men utefter situationen valde jag en jämnkande väg för att hålla lugn i situationen.

Nu hemma, sittandes vid datorn är jag uppriktigt ledsen. Jag inser att den behandling som skolan idag utsattes för och jag var en del av bara är i sin linda. Skolan som öppen och välkomnande plats håller på att förlora sin demokratiska kamp. Individens rätt över och gentemot skolan är stor, större än skolans makt att hålla trygghet och studiero i sin egen verksamhet. Som skola väljer vi nämligen ickekonfrontation för detta är att värna vårt ideal och våra styrdokument. Vi väljer också att värna alla våra elever, inte bara några utvalda få. Vi väljer att inkludera inte exkludera.

Det finns en känsla av mig att vilja välja den lätta vägen ut, att helt enkelt ge upp en del av mig själv för att därigenom skapa en falsk känsla av inlåst trygghet. Att själv sluta upp i den skara som både abdikerar men också tvingas abdikera inför odemokratiska krafter. Men jag kommer aldrig göra det.

Skolans huvuduppdrag är att fostra goda demokratiska samhällsmedborgare, det får vi aldrig glömma och det kommer jag aldrig att ge upp. Fostran sker genom både tanke och handling. Vi kan inte prata om demokrati om vi inte lever det demokratiska idealet, vi kan inte tala om öppenhet om vi stänger in oss. Vi kan inte skapa ett välkomnande samhälle om vi låter destruktiva krafter ta ifrån oss det som är betydelsen av lärandet i möten mellan människor.

Trots allt tvivlar jag, men det är tvivlet som får bli min kommande drivkraft. Tvivlet får ge mig perspektiv och mod att fortsätta stå upp för det jag tror på. Tvivlet kommer nämligen aldrig ta överhanden över mig, utan enbart ge mig bränsle till att fortsätta värna det jag tror på, människan.

Tre stolar står ikväll tomma.

Vissa händelser ger eko för en dag, andra för en månad. Det som idag hänt vid Kronan skola i Trollhättan kommer sätta ett djupt spår i svensk skolhistoria. Vid skrivande stund är det tre personer som har avlidit till följd av sina skador, varav den ene är den blott 21 årige gärningsmannen. En lärare och en elev är bragda om livet, två familjer har fått sin tillvaro krossad och hela skolsverige är skakat.

  

  
Vi kan inte göra en händelse ogjord, men vi kan lära av det inträffade och stå upp än mer för demokrati och humanism. Våld kan inte lösas med våld, utan endast med kunskap och förståelse. Det finns nämligen inga vinnare när meningslöst våld har inträffat, bara möjligheten till lärdom så att framtida lidande kan undvikas.

21 år gammal fattar en vilsen själ ett beslut om att ta andras liv, en handling som kommer att avskys av många och tragiskt nog hyllas av några. 21 år gammal är en ung människa förlorad och även hans familjs tillvaro slagen i spillror. Det finns inget försvar för det dåd denna 21 åring utfört utan enbart ett enormt misslyckande. 21 år gammal har en människa tappats bort åtskilliga gånger i vimlet av skyddssystem. Jag sörjer 21 åringens familj då jag inte önskar någon förälder detta öde.

Två familjer står likväl inför samma öde med en krossad tillvaro och ett sökande efter svar de aldrig kommer att få. Två familjer som startade en vanlig torsdag med att komma till den trygga skolan för att lära och lära ut, omgiven av vänner kolleger och kamrater. Dessa två hade kunnat vara du och jag. Jag önskar inte heller någon familj detta öde, vi måste till varje pris förhindra att detta någonsin sker igen.

Jag skrev till mina pedagoger att imorgon när ni möter era klasser inför lovet, vill jag att ni lyssnar in eleverna och möter dem i deras frågor. Det är inte bara vi som sitter och är oroliga ikväll, vi har också ett ansvar för våra elever och vårdnadshavare som kanske funderar på om detta skulle kunnat hända på vår skola, och om varför det hände överhuvudtaget. Vi har inte alla svar, men vi kan stödja varann genom att lyssna och diskutera.

Jag vill att vi alla imorgon på våra arbetsplatser gör detsamma, funderar på hur vi, var och en kan bidra till att detta aldrig skall hända igen. Hur kan vi bidra till att meningslöst våld inte utförs på grund av okunskap och brist på empati. Hur kan vi stå upp för medmänsklighet, tolerans och allas lika värde. Hur kan vi bidra till att tre stolar aldrig står tomma igen, vid middagsbord i sorg.

Det var värt en JO-anmälan!

Hatet, föraktet och rädslan verkar inte ha några gränser överhuvudtaget. Imorse läste jag hur ett blivande flyktingboende brunnit, ännu ett blivande flyktingboende bör jag skriva, då detta var det tredje jag läst om den senaste veckan. Vad är det som driver människor att tända på skyddsförläggningar, gamla skolor och andra lokaler bara för att de då tänker sig att detta skall hindra asylsökande och andra hjälpbehövande att komma att bo där. Antagligen ligger det just i det att de tänker sig att detta skall hindra flyktingströmmarna till landet, så som att deras handling skulle skrämma de hjälpsökande som flyr från krig, misär, svält, systematiska våldtäckter och andra brott mot mänskligheten. Dessa hjälpsökande kan inte längre skrämmas, de kan bara tappa än mer tro på mänsklighet och liv. De som blir skrämda är kanske istället du och jag, som inte behövt fly, inte svälter och inte dagligen blir utsatt för övergrepp. Vi som lever i ett av världens tryggaste länder kanske låter oss skrämmas och därför minskar vår förmåga och vilja att hjälpa andra. Antagligen är det just detta de vill, vilka de nu är, men oavsett vem de är så begår de brott många gånger värre när de vill skrämmas, hota och därmed inte drar sig för att bränna ned en medmänniskas möjlighet till husrum, värme och därmed tillfällig trygghet. 

Mina elever i årskurs fem anordnade ett lopp för hjälpsökande och detta förankrades självklart utifrån skollag och läroplan. Något som inte är någon svårighet då skolans hela värdegrundsarbete baserar sig på tanken om humanism, medmänsklighet och demokrati. #werunforeveryone blev parollen för arrangemanget vilket sedan processades fram och slutligen genomfördes den 10/10 10.10. Ca 25000 blev resultatet och därmed en vinst för både entreprenörskap, engagemang och samverkan mellan hem och skola.

  
Bild: Martin Björklund, GP

Min resa jämtmed elevernas var en annan. Medan lärarna arbetade med elevernas initiativ och engagemang bedrev jag en kamp med en medborgare från en annan kommun. Hen krävde att arrangemanget skull stoppas då det stod i strid med lagstiftning samt hade en positiv effekt för invandring och därmed stred mot politiska ideér från åtminstone ett politiskt parti. Skolan var således inte opolitisk  i sina handlingar. Vidare ansåg hen att flyktingar inte skall hjälpas i närområdet utan bör i så fall arbetas med i sitt eget land. Skolan var utifrån detta ställningstagande och inte objektiv. Tillsist ansåg hen också att eleverna skulle medvetandegöras utifrån information att för varje människa som tar sig till Sverige så får vi andra det lite sämre. Skolan måste utifrån hens resonemang belysa alla konsekvenser av invandringens problematik. Hänvisningar gjorde hen till allsköns lagstiftning och argumentering skedde på alla plan. Jag bemötte sakligt utifrån läroplan och skollag, samt självklart också med min och skolans tolkning. Tonen blev efter att jag meddelat att eleverna skulle få fortsätta med sin process än mer ansträngd i vår konversation och jag började se en sida av hotfullhet och ensidig politisk retorik växa fram. Hen hotade slutligen att anmäla mig till olika myndigheter om jag inte stoppade arrangemanget.

Loppet har ägt rum. Pengarna finns på ett konto tillhörande en av elevernas vårdnadshavare. Eleverna är lyckliga över att kunnat göra en insats och mina lärare är nöjda då läroplanen kunnat arbetas med in till det yttersta. Kvar är den JO-anmälan hen gjort mot mig som skolans rektor då hen anser att jag bedriver en subjektiv, partisk skola med invandringsvänliga undertexter. Hen anklagar mig till och med för att vara just invandringsvänlig, något jag dock tar som en komplimang, särskilt i relation till den mailväxling jag varit inblandad i. I en ordväxling svarade jag också hen:

“Som skola och rektor så värderar jag inte migrationspolitiken utan förhåller mig till det faktum att människor är här i Sverige idag. Mina elever skall utifrån detta faktum kunna möta och förstå vårt samhälle och utifrån detta perspektiv handla på det som är rätt sätt för dem.”
 

Min grund till detta är Skollag 2010:800 1 kap § 4 

“Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättning- ar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.”


Jag har kommit till att förstå att vi nu lever i en tid och i ett samhälle där rädsla för de drev som många gånger uppstår ur rasistisk och odemokratisk mylla utgör hinder för mellanmänskliga och empatiska hjälphandlingar. Att skrämma till tystnad är effektivt samt att skrämma för att hindra goda handlingar att bli av. Jag vet att vi är fler som vill hjälpa och stå upp för mänsklighet än de som vill motsatsen, dock är det upp till oss att våga ta steget. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi arbeta för ett än humanare och hjälpande samhälle, oavsett vilket hjälpbehovet kan vara.
Det är ok att bli JO-anmäld, särskilt om detta leder till att fler människor vågar stå upp för mänskliga rättigheter och på så vis vågar stå upp mot hot och skrämsel. 

Jag är idag stolt rektor med ansvarskännande, kritiskt reflekterande elever och pedagoger som vågar tro på ett humant och demokratiskt samhälle. Skolan har en värdegrund vi är satta att arbeta utifrån, vårt samhälle i stort verkar dock ha förlorat delar av denna.

Som medborgare och medmänniska är jag i ärlighetens namn ledsen och oroad. Nuvarande utveckling med fruktansvärda handlingar mot de som behöver vår hjälp allra mest skapar framtidstvivel för min del. Jag vet att vi är fler som är för humanism och medmänsklighet än de som är emot, dock är jag rädd för de handlingar som jag fruktar kan komma att komma mot människor i en nära framtid, detta som ett resultat utifrån främlingsfientlighet, intolerans och brist på empati.

Jag blev hotad med en anmälan, vad händer med den som blir hotad till sitt liv?

https://www.gp.se/nyheter/vastsverige/molndalharryda/1.2851756-elever-springer-in-flyktinghjalp?m=print